Det är meningen att det ska vara sommar. Jag vet inte jag, det känns inte så. Dagarna passerar som i ett töcken medan regnet öser ner utanför min ruta. Jag känner mig som ett planet utan omloppsbana, utan mening eller mål. Är det så varje sommar eller för att jag tagit studenten? Jag vet inte. Kanske är det meningen att man ska känna sig förvirrad nu. Vem vet. En säng står i närheten och kallar på mig, men jag är inte riktigt redo än. Det kanske är sent, men än känns det som om det är tid att vara vaken. Inte för att jag inte är trött, men det är svårt att sova. Jag har svårt att sova nuförtiden.
Imorgon ska jag till Dunker och repa till ett bröllop. Tänk om livet vore så enkelt att man kunde leva på musik. Tänk om man skulle våga satsa. Tänk om. Det finns så mycket i livet som skulle kunna bli om man bara ville. Kanske är det bara vi som kan sätta gränser för oss själva. Som en man en gång sa till mig. Vill du någonting tillräckligt mycket så blir det så. Det är bara ditt eget engagemang som står i vägen för din framgång. Kanske har han rätt. Kanske har han bara haft tur och kämpat på tillräckligt för att få den där chansen. Så många frågetecken, och i natten finns inga svar. Livets stora frågor finns där som en dimma, det går inte att ta tag i det, så fort du försöker skingras det. Inte konstigt att det bildas religioner världen över, med så många okända saker i världen.
Har precis hittat ett nytt band som gör mig sällskap den här kvällen. Radical Face heter dem och deras skiva Ghost går på repeat.
